Idag är det Alla Hjärtans Dag. Två år har jag firat det med någon som jag tyckt om men i år blir det annorlunda. För första gången på fyra år så är jag singel. Skönt? Absolut, men alla hjärtans dag är jobbigt. Det svider i såren som redan är fyllda med salt. Reklamen på tv:n, Facebook, ja i princip överallt gör inte saken bättre. De är som konstanta påminnare att jag kunde ha varit i samma situation ett år till. Jag är inte bitter, inte det minsta. Jag är glad att jag gjorde de val som jag gjorde. Efter två år i ett förhållande som inte funkade alls så var det dags att göra slut på mitt eviga velande.

 

 

Detta inlägget är inte för att ni ska tycka synd om mig. Tillräckligt med folk har tyckt synd om mig och det har aldrig hjälpt mig på något vis. Hur många tårar som än har fällts så har det inte hjälpt det minsta att folk tycker synd om mig. Det behövdes riktig handling för att lösa problemen. Jag var fast i ett förhållande med en man som var otroligt oromantisk i offentliga sammanhang. Folk sa flera gånger att vi såg aldrig ut att vara mer än bara vänner *strö salt i mina sår!*. Vänner och bekanta förstod att jag var aldrig riktigt lycklig.

 

I’m sorry I don’t understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine
(Oh, we had everything)

 

Varje gång någonting kom upp tapeten, eller att jag hotade med att göra slut så sa han att han visste inte som var fel och sa att någon hade placerat tankar i mitt huvud. Och klassikern: jag trodde vi hade det bra. Relationen var okej ett par veckor sen var det samma sak en gång till. Jag förstod aldrig varför han älskade mig. Mitt humör var otroligt dåligt jämt och ständigt när jag var hemma. Vart jag än tittade såg jag en skitig lägenhet, någonting jag aldrig ville drömma om och det såg för jävligt ut.

 

Oh, tear ducts and rust
I’ll fix it for us
We’re collecting dust
But our love’s enough

 

Efter att jag väl lyckades göra slut med honom så blev det en ohållbar situation. Jag ville inte släppa taget om honom och ville desperat fortsatt vara vän med honom och faktiskt ge honom någonstans att bo, vilket var ett stort misstag. Hela tiden kände jag skammen när vänner och bekanta frågade mig om han fortfarande bodde kvar. De anklagande blickarna när jag berättade. Och när jag väl sökte hjälp för att kunna släppa taget om honom så blev jag än en gång kritiserad. Det fanns ingenting som hette professionell hållning. Jag ville ha hjälp att släppa taget om honom, inte att reda ut vad som ska ske.

 

It’s in the stars
It’s been written in the scars on our hearts
We’re not broken just bent
And we can learn to love again

 

Idag är jag äntligen fri! Jag lyckades efter många om och men släppa taget om honom. Men att bearbeta uppbrottet kommer säkert ta ett tag. Tid som jag känner att jag inte riktigt har. Jag vill vara redo nu! De två åren som varit har varit så turbulenta att jag efter 2,5 år i Göteborg tvingas flytta hem för att få någon som helst trygghet. 60% av alla minnen i Göteborg är dåliga minnen. Jag kan knappt åka förbi en resturang utan att dras tillbaka i minnena av förra årets alla hjärtans dag. Det tog tid innan jag kunde komma överens med mig själv att jag skulle sluta vara hemma så mycket och istället hitta på roliga saker med mina vänner. Ett löfte som jag hittills har hållit ganska så bra.

 

It’s in the stars
It’s been written in the scars on our hearts
We’re not broken just bent
And we can learn to love again


Lämna en kommentar

Postat av Emma
Datum: 14th februari 2013
Kategori: My Life